Jag kommer väl mer eller mindre få ta över den här bloggen över sommaren när du skall till Peru och hänga med aporna, vi får se hur det går. Jag är ju en rackare på att försumma allt vad uppdatering heter.

Kände för att slänga in något passande här, något fint och någonting genuint. Det var snart en månad sedan vi såg s sist. Det var den bästa veckan på hela det här året, jag får en molande värk i magen när jag tänker på att du ska åka ännu längre bort. Till Peru. Som om inte 50 mil var nog liksom, men jag träffade din mamma på Stigbergstorget igår, hon skulle på någon danskurs och var jätteglad. Vi pratade om dig, om att vi saknar dig och att det ska bli så fint när du kommer tillbaka. Och då spelar det ingen roll om du är på andra sidan Jorden och gör det du älskar, räddar liv och bidrar med någonting. Inte vill jag stanna på vårt nuvarande jobb i hela mitt liv heller. Jag flyr till London, sen vill jag åka till Paris med dig. Det kommer bli fint, bekymmerslöst och bra. 

Glöm inte att du är din egen hjälte, ingen kan någonsin ta den röda manteln ifrån dig. Den man förgäves viftar med för att få en chans att hjälpa till. Lite "Titta hitåt, jag kan också!" , och "Låt mig försöka också, jag kan jag lovar!"  Tro mig du kommer bli något storslaget en vacker dag, dagen behöver inte ens vara bländande. Inte när vi står mitt i , då får det vara som en röten onsdag på Andra lång, öl och cigaretter med en svag stank utav spya. Så länge vi står mitt i och plockar upp det viktiga. Våra ryggsäckar vi packat med en skavande ångestfylld historia kommer föra oss någonstans, längre än många andra, mindre långt än vissa andra men det spelar ingen roll. 

Jag älskar dig, du är min allra bästa vän och ingen kan ta det ifrån mig. Inte ens Peru.